För drygt ett år sedan hände något som förändrade allt.

Jag dog – åtminstone för en liten stund.

Jag visste det inte då, men jag var borta några sekunder, och det tog timmar innan jag riktigt förstod vad som hade hänt.

Jag vaknade upp i ett sjukhusrum, omgiven av människor i vitt, med Kenn vid min sida. Allt var dimmigt. Kroppen lydde inte. Jag försökte förstå varför jag låg där, varför jag hade så ont – och varför jag inte kunde minnas.

Så småningom började bilderna komma tillbaka. Golvet i vårt kök i Hössna. Ambulansljus. Röster. Paniken. Kenns armar som höll om mig.

Jag hade fått en kraftig allergisk reaktion – mot något så vardagligt som en liten bit ost. Och eftersom jag inte tål adrenalin, gick kroppen i fullständig chock.

Utan min son Nikodemus, som ringde 112 och höll sig lugn, och utan Kenn, som vägrade ge upp och blåste luft i mina lungor tills ambulansen kom, hade jag inte suttit här idag och skrivit det här.

Och utan svensk sjukvård – ambulans, helikopter, läkare och sjuksköterskor – hade jag inte fått en andra chans.

När man arbetar med döden varje dag, som vi gör, tror man att man är förberedd.

Men det är man inte.

Inte när den plötsligt knackar på ens egen dörr.

Efteråt förändrades något i mig.

Jag ser livet annorlunda. Jag ser Kenn annorlunda. Jag ser våra kunder annorlunda.

Det finns en ömhet, en förståelse – och en djup respekt för det där ögonblicket mellan liv och död.

Jag vet inte riktigt vart den här bloggen ska ta vägen.

Kanske handlar den om vår resa – min, Kenns och vår lilla byrå.

Kanske handlar den bara om livet.

Eller om allt det där som sker när man överlever.

Hänger ni med?